From My Point of View

Några ord om städning

2010-06-24T20:46:00.020+03:00

Det är tredje sommaren jag jobbar som städare (eller lokalvårdare, vilket som sen säger er mer), och fast jag gärna skulle göra något annat så måste jag säga att jag inte alls ogillar det så mycket som det ibland kan låta. Bortsett från några småsaker och enstaka mindre roliga händelser är det ett jobb som inte alls är så hemskt som många verkar tro. Visst, man är tvungen att städa upp efter andra människor, men någon måste göra det också eftersom folk verkar vara ganska dåliga på att hålla det städigt på egen hand.

Redan första sommaren började jag respektera yrket betydligt mycket mer än jag gjort förut. Det hör till den där gruppen med yrken som man inte fattar hur viktiga de är innan man själv prövat.

Något jag lärt mig är väl att människor överlag kan vara ganska otacksamma. Människor förväntar sig att vissa platser ska vara snygga och prydliga hela tiden, MEN personen som gör det ska inte synas eller märkas. Många verkar tycka att det ska skötas på morgonen innan de kommit dit, på kvällen efter att de åkt hem, eller varför inte på natten?

Ibland känns det bara hopplöst onödigt att tvätta alla glasdörrar eftersom man bara behöver vända ryggen till några sekunder för att det ska dyka upp massor av nya fingeravtryck. Man kan inte låta bli att fundera om folk glömmer att tänka efter. Alla vet väl hur hemskt det är då fönstren hemma är fyllda av fula fingermärken?

Något annat jag lärt mig är vissa hus inte är planerade för att bli städade. Ja, de är snygga och säkert praktiska att annars arbeta i, men inte om man ska städa. Lampor som är ivägen så man inte kan öppna fönstren är antagligen bland det jag ogillar mest av de underliga idéer jag haft oturen att möta. Det handlar alltså om lampor man inte bara kan plocka bort, och de gör att man bara kan öppna fönstren en liten bit. För att då kunna tvätta de här fönstren måste man kravla och åla sig och trots det så blir det inte bra. Man borde vara lång och smal, på ett mycket onaturligt sätt, för att ha en chans att göra ett jobb som är ens i närheten av riktigt bra. För inte nog med att där är jobbiga lampor, massor av skrivbord och skåp är ivägen så att man inte kan ställa sig som man vill heller.

Släng skräp i närmaste sopkorg. Ta av er skorna om det är det är så de flesta gör, eller torka av skorna lite innan ni stiger in då det är dåligt väder ute. Om det är möjligt, låt bli att röra allt för mycket i glaset i glasdörrar, samma gäller fönster. SPOLA! Peta inte fast tuggummi överallt, S L Ä N G det i sopkorgen! Det sparar tid och krafter för de som är tvungna att städa upp efter er. Ja, det är vårt jobb, men det betyder inte att ni med flit ska skräpa ner allt vad ni hinner. Ibland råkar man röra i en glasdörr och ibland lämnar man fula fotspår efter sig då man kommer in från ett regnväder, sånt händer, det är inte hela världen. Men att medvetet göra det då det går att undvika, det är bara dåligt. Det finns tillräckligt att göra och vi kommer antagligen ha tillräckligt ont i benen och axlarna fast vi inte behöver krypa omkring och peta bort äckliga tuggummin från stolar och bord.

Och några tips.

- Matrester i lavoaren och andra ställen, ja, det är äckligt, men ta bort det nu. "Jag gör det senare" är inte en bra idé. Senare kommer det att vara otroligt mycket äckligare. Det är bara att göra det fort och tänka på något annat under tiden.

- Toalettstädning. Man vänjer sig. Med tiden går det från en EewEeewEeeewEeew-upplevelse till något man knappt ens tänker på. Att göra det ofta gör det också mindre hemskt än om det görs sällan. Ni vet, det är liksom renare då.

- Om du precis som mig är dålig på det där med växter, försök få någon annan att vattna blommorna. Det finns risk för att de dör annars. Finns det ingen annan så är det bara att chansa och hoppas på det bästa. Det funkar. Ibland.

Nu tänker jag njuta av tre lediga dagar. Trevlig midsommar!

Förlovningar

2010-06-20T10:30:00.019+03:00

Först vill jag bara säga att det negativa i den här texten på inget sätt är riktat till någon av mina bekanta som har förlovat sig. Det här handlar om oseriösa förhållanden, och mina vänners förhållanden hör nog inte till den kategorin. Dessutom hör ingen av mina bekanta som förlovat sig till den åldersgruppen jag klagar lite på.

Som många andra följde jag med det kungliga bröllopet i helgen, och det fick mig att tänka på förlovningar och äktenskap överlag.

Under lagkunskapskursen jag gick i gymnasiet pratade vi om äktenskap och förlovningar. Jag håller till viss del med läraren om att förlovningar nuförtiden inte egentligen betyder så mycket. För väldigt många är det inte egentligen något löfte, det är bara något man gör för att visa att man är tillsammans. För många är det alltså inget som helt på allvar betyder att de har planer på att gifta sig i framtiden.

Det som lite förstört det "fina" i det hela, i alla fall för mig, är alla väldigt unga par som förlovar sig efter att de varit ett par i typ två veckor. De är övertygade om att de kommer vara tillsammans resten av livet, och bara några veckor senare har det tagit slut och det är inte helt omöjligt att ena eller båda hittat någon ny. Visst, kanske det är lite smågulligt, men i ungefär 99% av fallen anser jag det vara ganska onödigt.

Personligen anser jag att man kan vänta med förlovningen tills man varit tillsammans så länge att man vet att det faktiskt kan funka, det vet man inte efter två veckor. Och kanske inte heller då man är 13 år. Jag håller väl inte på den gamla traditionen att man ska gifta sig inom ett år efter att man förlovat sig, jag tycker bara att förlovningen är ett löfte om att man kommer att gifta sig någon gång.

Eftersom man ändå tydligen har planer på att spendera resten av livet tillsammans, då behöver man väl inte ha så bråttom med förlovningen? Då gör det väl inget om man väntar åtminstone ett halvt år, eller ett år, eller fem år? Fast okay, det är ju bara min åsikt. Känns det som att det absolut är dags att förlova sig två timmar efter att man träffats, så varsågoda.

Jag behöver skriva av mig...

2010-06-18T18:19:00.016+03:00

Det funkar inte längre. Det allt för mycket som snurrar i mitt huvud. Även om det här kanske är en något censurerad version och inte riktigt allt så tror jag ändå att det kommer fram mer om jag skriver såhär. Har en vana att ofta berätta endast utvalda delar beroende på vem jag pratar med annars.

De flesta vet att mina planer har varit att flytta till England i höst. Jag har klagat och längtat och drömt och varit rastlös.

Men ganska plötsligt ändrades mina planer. Helt plötsligt fanns det inga planer alls. Det fanns bara en massa frågor och funderingar och osäkerhet. Visst, jag brukar oroa mig och ändra mig, men i det här fallet trodde jag inte att det skulle hända. Det skulle knappast heller ha hänt om det inte var för att vissa andra saker förändrades i mitt liv.

Att bo kvar i Finland tar emot lite. Jag vill inte flytta till någon mysig, fin stad i Finland där jag börjar trivas. Jag vill inte flytta till någon härlig lägenhet som jag blir helt förälskad i. Jag vill inte köpa möbler jag gillar och skämta om att alla krukväxter bara dör då jag försöker ta hand om dem. Jag vill inte få massor av nya vänner som jag spenderar en stor del av min lediga tid med och sen lämna landet efter bara några månader. Jag vill inte påbörja ett "nytt" liv någonstans här. Jag vill inte gå omkring och alltid veta att "det här är endast tillfälligt".

Jag behöver inte flera saker som gör det här svårare än vad det redan är. Jag vill inte att det ska dyka upp saker som får mig att tänka "jag vill inte åka! Jag stannar lite till." Att åka kommer att bli tillräckligt smärtsamt som det är. Jag vill inte åka genast då jag vant mig och börjat känna mig som hemma någonstans.

Allt var så fint planerat. Det fanns knappt något som tog emot. Största delen av mina vänner flyttar till Sverige i höst, så det är inte direkt så jag behöver ha dåligt samvete eller något sånt för att jag flyttar utomlands. De gör ju samma sak! Jag trivdes bra då det inte fanns så mycket som tog emot. Det var så mycket enklare då det bara handlade om mig och det inte fanns någon annan med i bilden... Jag skulle absolut inte ha något emot att det skulle gå tillbaka till att vara lika enkelt som då, men personen jag nu är "tvungen" att ta med i beräkningarna vill jag aldrig bli av med.

Jag har liksom slutat att prata om alla mina drömmar. Jag undviker att prata om hösten. Jag undviker att tänka på hösten mer än nödvändigt. Hösten gick från att ha varit ett litet frågetecken med massor av planer och lite nervositet och ivrighet, till att bli ett enormt frågetecken, total förvirring och en klump i halsen. Det känns inte bra längre.

Finland blev mer eller mindre ett alternativ för i alla fall en kort tid framåt. Men vad gör man i Finland om man inte pratar finska. Nej, kom inte med dåliga kommentarer i stil med "Man lär sig bara man pratar språket. :)". Tack för det värdelösa tipset, men för att göra det helt klart: JAG. PRATAR. INTE. FINSKA. Inte ens lite. Jag har ingen lust att lära mig längre heller. Visst, då får jag helt enkelt skylla mig själv. Men det jag känner för finskan går inte ens att beskriva. Jag har inget emot att det finns. Jag har inget emot folk som pratar det. Inte det minsta. Men tvinga inte mig att ha något med språket att göra. Jag har bråkat med det där språket sen jag var nio, vi går helt enkelt inte ihop. 10 år av finskapluggande har inte gett mig så mycket. Jag förstår en liten, liten del av vad folk säger, men nuförtiden börjar det mesta bara flyta ihop då jag hör finska. Sådär som då man hör ett språk man inte kan, ni vet? Man vet liksom inte var ett ord slutar och följande börjar, det är bara en massa läten och bokstäver efter varandra. Alla de finskalektioner jag haft har gett mig ett pyyyttelitet finskt ordförråd, ångest, tårar i mängder och insikten att jag är dålig. Tack, underbara språk.

Finland, förlåt att jag inte är så som du vill. Men du fattar väl att det här inte kommer att funka i längden? Ibland önskar jag att det skulle funka, men du gör det allt annat än lätt för mig.

Om du på något mirakulöst sätt nu skulle fixa så jag kunde göra vad jag vill av mitt liv utan att använda finska ens det minsta lilla, och skaffade hit några universitet jag faktiskt kunde tänka mig att studera på, då lovar jag att allvarligt fundera på Finland som ett seriöst alternativ för ett framtida liv. Ett annat alternativ är då jag tjänat så mycket pengar på mina böcker att jag inte längre behöver ett jobb vid sidan av. Som det ser ut just nu känns det ganska hopplöst eftersom jag hemskt gärna skulle göra något av mitt liv. Något som jag själv trivs med. Något som gör mig lycklig. Något som gör att det inte känns tungt och jobbigt att stiga upp varje morgon. Något som inte får mig att känna mig hopplös och förtvivlad för att jag vet att jag inte kommer kunna ta mig så långt jag vill eftersom mitt språk är fel.

Trots allt det här funderar jag då och då på att stanna kvar i Finland under hösten, kanske till och med så länge som till nästa sommar. Visst tar det emot lite, och jag bara ser hur 8 år av drömmar och planerande förstörs. Men just nu vet jag inte vad som är viktigast för mig. Det spelar ingen roll hur jag gör så kommer det att bli fel på något vis.

Jag skriver inte det här för att få goda råd eller peppande ord. Fina, underbara vänner, jag älskar er av hela mitt hjärta, men för tillfället kommer inte "det löser sig", "följ ditt hjärta" eller "gör det du verkligen vill" att hjälpa mig det minsta. Jag vet att det löser sig, men det är ingen garanti för att det blir bra. Och skulle jag veta vad jag verkligen, verkligen vill, innerst inne, då skulle jag inte sitta här och skriva allt det här. Då skulle det inte finnas så många frågor. Då skulle det handla om att packa väskorna och flytta vart jag sen hade bestämt mig för att flytta, inom Finlands gränser eller inte. Då skulle jag inte må dåligt av alla tankar.

Om ni läste allt: Tack.

Det här är inte allt som rör sig i mitt huvud. Men jag får inte tillräcklig ordning på det för att få det i textform ännu. Och ursäkta för allt klagande...

Student

2010-06-12T20:40:00.003+03:00

5 juni 2010. Då blev jag student. Jag har blivit firad i hur många dagar som helst. Massor av folk som dyker upp med presenter och blommor, och folk som säger grattis. I nästan en vecka har jag fått känna mig speciell, och har fått svara på frågor om vad jag nu ska göra. Lite vackert har jag också försökt gå runt frågorna om vad jag ska göra av mitt liv.

Nu blir det en sommar med jobb, och panik inför hösten. För en tid sedan ändrade plötsligt alla mina planer och jag vet inte längre vad jag ska göra till hösten och vad som kommer att hända. Orsakerna till det är fortfarande något jag anser att inte angår andra, jag har ändå inte så mycket att säga. Det jag kan berätta att det inte ens finns en liten plan som för tillfället är säker inför hösten. Det gör allt bara tusen gånger värre. Om jag oroade mig för höstens planerade flytt så är det ingenting jämfört med paniken nu. Jag antar att det kommer att lösa sig. Efter massor av funderande. Och pratande.

Saker man inte har räknat med kan hända, och då måste man bara lära sig leva med det och försöka få alla planer att gå ihop i alla fall. Men jag är åtminstone inte ensam.

Glad sommar kära läsare! Jag ska se om jag kanske lyckas uppdatera lite flitigare igen.

Om tio år

2010-02-10T14:07:00.011+02:00

"Hur tror du att ditt liv ser ut om tio år? Och om tjugo år?"
Jag har ingen aning. Tyvärr.

För tillfället känns det omöjligt att försöka svara på sådana där frågor. För första gången sen, jag vet inte ens när, lever jag utan att planera massor, massor, massor för framtiden. Visst har jag planer, det är klart. Men helt plötsligt började jag leva i nuet på ett helt annat sätt än förut. Kanske är det något undermedvetet som försöker få mig att bli mindre stressad nu då jag har så mycket att göra?
Det är inte så att jag struntar i allt jag måste göra, men istället för att alltid tänka på alla miljoner saker jag ska göra följande dag, och alla andra dagar, gör jag alla de miljoner saker jag ska göra idag utan att fundera desto mer på följande dags jobb.
Bra? Hmm...antagligen. Men det gör ju också att jag inte har den där tydliga översikten över de kommande månaderna. Jag har alltid (okay då, kanske inte alltid, men länge i alla fall) haft det! Sakerna finns uppskrivna i min kalender, men det är i princip allt. De är inte memorerade ordentligt i min hjärna. Kalendern i min hjärna har tagit ledigt, och det är kaos.

Att tänka framåt ens sex månader känns svårt. Jag är tvungen att ta upp de funderingarna igen så fort studentskrivningarna är över, annars kommer det knappast att gå speciellt bra. Det känns lite underligt att hösten inte är planerad, samtidigt som jag för tillfället inte riktigt bryr mig. Det finns så mycket annat att tänka på. Utan betygen och resultaten jag behöver kommer även hösten 2011 att se ganska mörk ut för mig, så därför känns det som om det är bra att jag anstränger mig lite mer och fokuserar på det som på ett sätt kommer att påverka min framtid.

Just nu känns allting så avlägset. Hösten känns oändligt långt borta. Sommaren känns oändligt långt borta. Studentskrivningarna känns oändligt långt borta. Till och med sportlovet känns långt borta. Det är lite underligt eftersom jag under hela det här läsåret har känt att allting har varit så nära. Det har känts som om man kunde sträcka ut armen och röra vid läsårets slut, för det har varit så nära.

Jag vet ju att tiden kommer att gå fort. Allt för fort. Och snart är det september och jag måste ha en plan för hösten. Om det sen påverkar hur mitt liv ser ut om tio eller tjugo år, eller om det hjälper mig att ha funderingar kring mitt liv om tio eller tjugo år, det spelar ingen roll.

Snart är det slut

2010-02-03T12:10:00.011+02:00

Jag sitter i skolan och försöker avsluta en uppsats om fotbollshuliganer. Det är svårt att försöka skriva kort eftersom jag har så mycket åsikter och det finns så mycket jag vill få med. Redan nu vet jag att jag kommer att få höra att jag inte använde materialt tillräckligt mycket och att jag inte höll mig till ämnet. Vissa styken känns felplacerade och det är inte bra. Det kommer att sluta med att jag lämnar in en uppsats jag är lite halvnöjd med, men just nu bryr jag mig inte. Jag har två veckor och två dagar kvar av gymnasiet, och jag är knappast den enda som inte bryr mig speciellt mycket mer. Just nu tror jag ganska många av oss bara vill ha det här över så att vi kan få ledigt.

Tolv år är en lång tid. Vi har gått i skola i över halva vårt liv. En håltimme satt några kompisar och jag och pratade om det här, och en av mina kompisar funderade "...och vad har vi lärt oss?" Helt ärligt så känns det inte som om man har lärt sig speciellt mycket på de här åren eftersom man ofta har pluggat inför prov och då bara lärt sig sakerna för stunden. Men om man tänker lite mer på det så har man ju nog lärt sig en hel del. Det kanske inte är saker man tänker på att man lärt sig, men det är saker man inte skulle kunna om man inte gått i skolan.

Samtidigt som man går omkring och längtar tills dagen då det här är över så är det ganska läskigt. Ända till nu har vi mer eller mindre vetat vad vi ska göra med våra liv. Visst kanske det var lite svårt att välja vad vi ville göra efter grundskolan, men vi visste i alla fall att vi skulle vidare till följande skola. För det är så man gör. Den här gången slutar vi skolan och det finns inget för det är så man gör. De flesta fortsätter till någon annan skola, genast eller efter ett eller några år då man gjort något annat. Men det är ingen som säger att det är så vi sk göra.
Efter grundskolan fick vi hjälp med väljandet. Om man tänker efter behövde vi inte egentligen göra så mycket själva. Vi fyllde i ett papper, efter att vi fick höra vad vi skulle fylla i. Valde vi fel var det ingen större fara, vi hade ju så mycket tid så vi kunde ju lungt byta efter ett år eller så om vi inte trivdes! Bara vi gjorde något, då var alla nöjda.
Nu är vi tvugna att sköta allt själva. Vilket land vill jag bo i? Vad vill jag utbilda mig till? Vilken skola? Är mina betyg tillräckligt bra? Vad kostar det? Vad vill jag egentligen med mitt liv? Helt plötsligt finns det en viss press på oss. Vi ska välja en framtid. Vi ska välja ett liv.

Jag antar att allting kommer att lösa sig. Det brukar det ju göra.

When you look into the mirror, tell me, how do you appear?

2009-11-09T22:23:00.004+02:00

Erkänn att du tycker hon är snygg...

Ja, det tar emot lite att säga att jag inte är speciellt nöjd med mig själv just nu. Ser jag mig i spegeln blir väl reaktionen ungefär "ja men frisyren ser väl i alla fall ganska okay ut..."
Och sen kan man ju fråga sig när, hur och varför det hände. Har de senaste åren varit ganska nöjd med mig själv. I alla fall för det mesta. Det har inte varit ett problem. Eller, det kanske inte är ett överdrivet stort problem nu heller, men det känns inte bra att vara så osäker.

Do you listen to your teacher? No, I don't think so

2009-11-02T16:56:00.003+02:00

Varför lär jag mig aldrig? Ännu en gång sitter jag här och panikpluggar dagen före ett prov. Jag vet ju att det inte är smart, ändå har jag lämnat det såhär sent. Dessutom har jag vissa grejer till finskakursen ogjort fortfarande. Det var meningen att det skulle vara gjort redan förra veckan... Ska försöka få det gjort imorgon.

Ännu en gång sitter jag här och tänker "Nästa gång börjar jag plugga i tid! Jag ska aldrig mer lämna det såhär sent...", precis som jag alltid tänker. Och ja, jag vet ju att det nog inte kommer bli så. Om några veckor sitter jag igen och panikpluggar. Fast den här gången måste jag erkänna att jag varit latare än vanligt. Vet inte varför, jag har bara inte orkat göra något den här perioden.

Så är det

2009-09-11T21:27:00.004+03:00

Chattade med brorsan igen, och berättade för honom om några av mina planer inför våren. Som alltid lade jag till "...om jag har råd", och jag kan inte säga annat än att jag älskar hans svar.
"Just det jo.. Far såklart om det finns möjlighet.. Pengarna är sen sånt som
är. Inte har jag absolut råd att fara nu jag heller, men sånt här kommer man
ihåg och lever för... Inte att sitta hemma eller jobba."
Det är så sant. I och för sig är det svårt att göra saker då man inte har pengar till det, men ibland kan det vara värt att offra det lilla man har. Får man chansen att göra något man verkligen vill, då ska man ta den också. Det känns bra att det finns någon i min familj som har den inställningen, för då vet man att det finns åtminstone EN som är på ens egen sida då man gör något som kanske inte är allt för omtyckt.

West Ham United - Millwall

2009-08-30T18:04:00.003+03:00

Tisdagens West Ham United - Millwall match. Vad kan jag säga? Trots att jag gillar West Ham är det ändå ganska sällan jag orkar uppdatera mig om vad som hänt laget och hur deras matcher har gått. Det händer att jag gör det, visst, men det är ganska längesen. I onsdags chattade jag med brorsan. Efter en ganska lång diksussion om att det åskade hemma, började vi av någon anledning skriva om West Ham United. Det han berättade chockade mig verkligen.

Spelaren Calum Davenport blev för en tid sedan knivskuren i båda benen av sin systers pojkvän (eller, det är vad som sägs i alla fall). Hans mamma blev också knivskuren. Det är osäkert om Davenport kan fortsätta sin karriär. Jag undrar varifrån den dumma idén kom. HUR kan man ens komma på att göra något sådant?!
Förra söndagen dog Jack Collinsons pappa. Han var med i en motorcykel olycka då han var påväg för att se matchen mellan West Ham United och Tottenham Hotspurs. De flesta trodde att Collinson inte skulle spela på tisdagen, men han valde själv att göra det. Han grät då han lämnade planen.

Endast några minuter efter att matchen hade börjar flög en polishelikopter över planen, och det meddelades att en person hade knivhuggits utanför arenan. Något som tydligen inte hänt i samband med engelska fotbollsmatcher på flera år. Tre gånger under tisdagens match hade fans sprungit ut på planen och stridigheterna fortsatte utanför.

West Ham och Millwall är verkligen rivaler, det är något man knappast har missat om man följt med eller läst en del om lagen. Att det skulle bli stridigheter, det var man beredd på, och där fanns fler poliser än vanligt. Jag hittade en bra artikel av Cass Pennant, som hörde till InterCity Firm under 70- och 80-talet (InterCity Firm är en grupp fotbollshuliganer som förknippas med West Ham United). Här är två utdrag ur artikeln.

"A certain element smiled when West Ham and Millwall were drawn together, while the rest of football held its head in its hands. When those two teams meet it goes beyond football and the game should not be punching itself on the nose over what happened.
The violence certainly wouldn't have been pre-planned. As soon as this game was drawn everyone would have given that knowing wink saying: "Hello, this is going to be a long night.""

"There was a lack of aggression and I'm wondering if the tactics were affected by what happened at the G20 protests and perhaps their hands were tied behind their back somewhat. The police rely on CCTV so much – they can arrest hundreds after the fact and they allow the riots to develop. Either they knew they didn't have the numbers to tackle head-on a crowd hell-bent on trouble, or their tactics have changed and they now allow people to riot and commit the most serious crime possible, then arrest them afterwards on the strength of CCTV footage.
It seemed to me they allowed the riot to develop, to the risk of residents and traders, and it willbe interesting to see if they do their policing via CCTV. It's years since the Millwall-Birmingham riots and they are still arresting people on the back of video evidence. I think Tuesday night will keep Crimewatch busy for the next three years."

Om du är intresserad av att läsa hela artikeln kan du hitta den här.

Harry Redknapp, som tidigare var West Ham Uniteds tränare och också spelat för dem, skrev om det i sin kolumn i The Sun. Den artikeln är den överlägset bästa jag läst om det här.

"And I don't like saying this but I am afraid there is only one answer if the Hammers and Lions are ever drawn to face each other again - put the balls back in the hat and draw them out again. When the two names were drawn together, it was just asking for trouble and that is
exactly what we got because of the history between them."

"But I can tell you exactly how many of those mindless morons responsible for the mayhem will be holding their heads in shame today - NONE.
And that's because these idiots have no place in the game whatsoever."

En artikel som verkligen är värd att läsa! Även om du inte är speciellt intresserad av fotboll.

För det mesta är det så lätt att bara låta bli att tänka på alla de hemska sakerna som hänt. För det är på platser där man aldrig varit, och det har hänt människor man aldrig träffat. Det är så mycket lättare att stänga ögon och öron och tänka att det inte finns. Men så fort det är på en plats där du varit, då blir det så mycket verkligare. Jag ser bilderna och videoklippen från stridigheterna, och det som far genom mitt huvud är "Jag har gått längs de där gatorna några gånger. Den där platsen finns. Jag har suttit på de där läktarna. Jag har sett den där planen. Det här har hänt. På riktigt"
Jag fattar inte hur man kan komma på idén att göra de här sakerna. Det är helt sjukt. Jag kan inte förklara hur arg och chockad jag blev. Jag antar att jag inte riktigt fattade att de här sakerna fortfarande kunde hända. Redknapp var nog inte den enda som trodde att tiden för sådant här var över. Jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva höra om sådana här saker allt för ofta. Varför förstöra spelet för alla de som bara vill se i lugn och ro, eller för laget?

Just Remember To Smile, Smile, Smile!

2009-08-13T21:10:00.035+03:00

"Jag önskar att jag också visste vad jag ville göra med mitt liv." Meningen jag hört så många gånger förut far genom mitt huvud medan jag ligger över resväskan i ett försök att stänga den. Jag håller på packa inför min tredje, och sista, flytt till Åland. Ännu en höst är här, och skolan börjar den 18:e. Det som är annorlunda den här gången är att en kompis och jag har egen lägenhet. Det är bara två dagar kvar till flytten och det är nu alla funderingar börjar dyka upp. Det är så typiskt mig att alltid oroa mig för allting. Men den här gången kanske det är bra att jag stannar upp och tänker lite? Ögonblicket man inser att man faktiskt håller på att bli vuxen, det är lite läskigt. Visst har jag väl väntat på dagen då mamma och pappa också skulle inse att jag är tillräckligt gammal för att klara mig själv. Nu då de gjort det är jag inte så säker på att jag faktiskt vill det längre, för det betyder att jag också måste börja se mig själv som vuxen och det är ett av de där områdena i livet jag inte egentligen vet så mycket om.

"Ibland önskar jag att jag gjorde som dig och åkte iväg efter högstadiet. Men jag skulle inte vågat!" Jag vågande inte heller. Egentligen. Tror inte jag någonsin varit så nervös, eller ångrat mig så mycket, som dagarna innan flytten. Det fanns till och med stunder då jag bara ville börja gymnasiet här hemma, det skulle ha varit så mycket enklare.
Någonstans innerst inne visste jag ändå att jag inte skulle backa ur. Jag antar att jag visste att det var något jag måste göra och att jag skulle må bra av det.
Vad har det gett mig? Nya vänner, en skola jag trivs i och en plats jag inte behöver kunna finska på, haha. Har börjat inse hur mycket jag kommer sakna Åland efter det här året då jag flyttar bort. Men jag ångrar inte mitt val, inte ens för en sekund.

Vill ni veta en hemlighet? Sanningen? Jag vet inte heller vad jag vill göra med mitt liv. Jag har ingen jävla aning om vad jag egentligen håller på med, eller vart jag är påväg. Just nu vet jag ingenting. Jag bara hoppas att jag är påväg åt rätt håll. Såklart det med England och journalist hänger fortfarande kvar. Det är saker jag vet att jag vill. Jag vet att många ogillar mina framtidsplaner, så det gör det bara svårare, och det har fått mig att tvivla på vad jag vill. Jag är så fruktansvärt rädd att allt bara ska gå fel, och att jag ska misslyckas.
Men ibland handlar det bara om att våga släppa taget och ta steget ut. Med lite tur finns det mark under fötterna och man klarar sig undan med bara några skråmor. Ingen kan någonsin veta om de val man gör är de rätta eller vart de kommer leda en, men jag antar att livet handlar om att våga ta risker ibland. För det är väl bättre att ta några risker och kanske lyckas, än att inte våga göra något och aldrig ens ha en chans att komma någonstans?

En berättelse

2009-08-02T13:33:00.002+03:00

Då jag sökte efter något tidigare hittade jag en berättelse som Per och jag skrev någongång. Tror vi hade tråkigt på MSN, och skrev vartannat ord eller något i den stilen.

Guldfisk kostar mycket tålamod men verkar ändå vilja ha litet mat för att det är sjudundrande vackert med julljus i brölådan hemma hos påskharen. En dag kom Gud ner till djävulen på möte för att bestämma om jordens undergång nästa dag. Människorna ville ha mera tid att packa sina datorer i sina stora, röda sopsäckar med blixtlås under trädet hos George Bush's mammas hamster. Hamstern hette Rudolf med hade aldrig haft en röd sak i sin magsäck. Idag har han lite ont på svansen. men det gjorde inget. För hans mamma var kassatant. Det betydde att han kunde köpa stora mängder elefanter som kunde leka sjuksköterskor i sovrummet för där kunde dom ha kul, men skydd var viktigt. Därför hade Rudolf gått till mammas garderob och tagit peruker som var tillräckligt små för att ätas tillsammans med guldfisk. Men mamma var inte glad eftersom hennes ögonskugga var uppäten.

Blubb sade han! Blabb svarade hon. Sen flög han ner till Gimli som tävlade om flest fötter i hönshuset. Aragorn åt hönsen medan Gimli satt gråtande och såg på. Nästa tävling skulle Aragorn hoppa på kamelens ögon eftersom kamelens syn behövde kollas. När Nisse från Sverige vann en kamel igår blev Gimli sur, han ville vinna! Men så visade Lena sina skor! Skorna var fotograferade och filmade. Efter Angelina steg ombord på planet ville fansen göra blowjob. Det tyckte hon inte var passande utan skydd, men fansen ville inte det. Nåväl, så blowjob'et blev inte av.

Tvåspråkigt

2009-07-31T18:44:00.016+03:00

Det är sällan jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska säga, för att det inte finns ord för det jag vill ha sagt. Men igår hände det, och orsaken till min ilska är en dam vid namn Kirsi Virtanen. Virtanen har ett radioprogram på Yle Radio 1, och i onsdags sa hon saker som jag inte kan låta bli att bli arg över.

"I programmet kritiserar Virtanen finlandssvenska föräldrar som inte lär sina barn finska. Hon tycker att finlandssvenskar som inte lär sig finska borde skämmas. Hon poängterar att det inte handlar om äldre personer med föråldrade åsikter utan om 4-5 åriga barn och deras föräldrar." (Vasabladet)

Jag hör, tyvärr, till den gruppen finlandssvenskar som har stora problem med finskan. Jag förstår finska ganska bra, men jag kan inte prata finska. Jag skulle inte skylla det på mina föräldrar. Som mamma sagt, ska man lära ut ett språk borde man också kunna det bra. Om man pratar finska med sina barn borde man själv kunna språket. Dessutom känns det ganska onaturligt att prata finska med sina barn, om ingendera förälder annars pratar finska.

"- Men ibland känns det som tvåspråkigheten enbart gäller finskspråkiga. Vad är det för tvåspråkighet om inte finlandssvenskarna vill lära sig finska. I kommentarerna läste jag att många tycker att finskan är ett utdöende språk och att svenskan är ett som språk fungerar i hela Norden. Jag tycker det är oansvarigt, oartigt och lite elakt att många inte vill lära sig finska i Finland." (Vasabladet)

Okay, jag vet inte ens var jag ska börja här. Det är onödigt att försöka svänga det till att de finskspråkiga är de utsatta. Jag skulle nog säga att det är mer "Vad är det för tvåspråkighet om inte de finskspråkiga vill lära sig svenska" för det verkar ju som de flesta utgår ifrån att alla pratar finska, men sen är det inget måste att kunna svenska. Vill man inte få en utskällning gäller det oftast att byta till finska.

Att många tycker att finskan är ett utdöende språk kan jag inte heller riktigt se. Visserligen är finskan inte ett så stort språk, men något säger mig nog att finlandssvenskarna kommer försvinna långt före det händer. Och ja, svenskan funkar i hela Norden. Med andra ord: det är bra att lära sig svenska.
Finska är inte ett lätt språk, speciellt inte om man är lite dålig på språk. Jag tvivlar dessutom lite på att det handlar om att folk inte vill lära sig, jag tror att många, precis som mig, helt enkelt har svårt att lära sig det. Det är så olikt svenskan att det inte går speciellt snabbt. Växer man dessutom upp på en plats där det inte pratas så mycket finska då är det ännu svårare. Jag skulle inte ha något emot att kunna finska, men de nio åren jag läst finska verkar inte ha hjälpt mig.

Dessutom vill jag länka till Björn Månssons ledare från dagens Hufvudstadsblad.

"Visst hänvisade Virtanen till att Finland är ett tvåspråkigt land, till sin egen uppväxt i Sverige och till att hon talar svenska med sina barn. Men hon har tydligen missförstått tvåspråkighetens innebörd. Ja, hon har inte ens förstått varför svenskspråkiga barn har rätt till svensk dagvård - innan de senast i skolan nog minsann får lära sig finska."

Jag håller med mamma, tanten borde hängas i stortån... Att säga det hon gjort, det är ofattbart. Att det dessutom sägs av någon som jobbar för Yle, det är ännu mer ofattbart. För er som inte vet, Radio Vega, Radio X3M och TV-kanalen FST, som alla tre är finlandssvenska, hör till Yle. Jag lovar, det är säkert mer än en person på Yle som reagerat på de hon sagt.

Nej, jag vet inte hur jag ska uttrycka vad jag känner för det här. Det är helt... helt idiotiskt.

2009-07-24T14:32:00.001+03:00

Jag har gjort några försök att presentera mig här, men det blir aldrig bra! Så jag har bestämt mig för att istället göra en lista med massor av onödig info om mig.

Mitt mellannamn är Linnéa.
Jag vill bli journalist.
Jag är finlandssvensk.
Flyttade hemifrån då jag var 16.
Jag har två äldre brorsor.
Jag pratar inte finska, men jag förstår en del.
Jag drack inte alkohol före jag fyllde 18.
Jag är en hundmänniska, och är inte speciellt förtjust i katter.
Jag är ca 160 cm lång.
Älskar handväskor ock skor!
Hade en period då jag inte vågade åka rulltrappor...
...men var tvungen att komma över den rädslan då jag var till London 2006.
Jag älskar England!
Om det är något jag verkligen vill så kan jag vara riktigt envis.
Jag kan egentligen väldigt lite om fotboll, men hejar på West Ham United.
Jag föredrar Pepsi framför Coca Cola.
Jag har ett litet ärr under mitt vänstra öga, för då jag var liten lyckades jag peta mig själv med en vass blyertspenna.
Jag gillar inte barn speciellt mycket.
Då jag flyttade till Åland var jag mer eller mindre tvungen att lämna bort de finska orden då jag pratade, så då jag kommer hem nu blir det lätt att jag överdriver då jag byter tillbaka till min riktiga dialekt.
Jag är värdelös då det kommer till att hitta på presenter.
Till vissa kompisars stora förtret gillar jag rosa.
Jag har ett stort behov av att planera de dagar det händer något speciellt...
...och skulle därför inte klara mig utan min kalender!
Men då det inte går som jag planerat är det ändå ingen fara.
Jag är dålig på att spara pengar.
Tydligen håller jag i pennan på fel sätt.
Jag är fortfarande mörkrädd.
Jag älskar röda rosor, och försöker alltid övertala de jag känner att köpa sådana till mig då jag fyller år.
Jag har glasögon då jag ser på tv, är i skolan, pluggar och ibland då jag läser eller är trött.
Jag hatar att prata i telefon.
Min favoritfilm är Green Street Hooligans.
Jag har döpt en nallebjörn efter en av mina närmaste vänner.
Jag har små fötter. Min skostorlek är 35-36.
När jag är sådär smått förälskad pratar jag oavbrutet om honom med alla jag känner, men träffar jag honom blir jag helt tyst.
Jag har otaliga häften och lösa papper med påbörjade noveller och liknande, liggande överallt i mitt rum.
Det här är andra året jag skriver upp vilka böcker jag läst.
Jag började skriva dagbok i april 2000, men har knappt skrivit alls sen jag flyttade till Åland.
Jag föredrar att skriva istället för att prata om jag är till exempel ledsen över något.
Jag hatar ärtsoppa.
Jag älskar att köpa böcker!
Jag börjar gråta ganska lätt. Speciellt då jag ser på film.
Jag har väldigt svårt att minnas namn.
Jag är rädd för åska.
Har fått höra av några att jag tänker för mycket.
Mitt sifferminne är jättedåligt. Årtal, födelsedagar, telefonnummer, jag minns inte sådana saker!
Jag älskar att skriva och få brev. Mycket roligare än mail!
Bland största delen av mina vänner är jag känd som den som alltid stavar fel på MSN...
...och skriver "xD" hela tiden!
Då jag börjar bli trött blir jag också väldigt paranoid.
Jag har otroligt svårt för att tro att människor verkligen ska gilla mig.
Och tror för det mesta att alla jag känner talar illa om mig då jag inte är där.
Jag har födelsedag samma dag som Danny Jones i McFly.
Jag gillar inte ananas.
Efter lägerskolan till Enare i nian har jag inga problem att somna på andra ställen än i en säng.
Min ringsignal är I'm Forever Blowing Bubbles.
Då jag är riktigt ledsen är jag inte hungrig och får tvinga mig själv att äta.
Jag har aldrig egentligen gillat att dricka mjölk, jag tycker inte det är gott.
Hade förut nästan aldrig halsband på mig, men efter att jag kom från London har jag nästa alltid på mig ett West Ham United-halsband.
Om jag fick chansen att träffa vem som helst skulle jag välja att träffa en av mina farbröder som dog för några år sedan.
Jag bestämde mig för att ta hål i öronen då jag var 6 år...
...något jag inte skulle göra om, för det är något av det mest smärtsamma jag varit med om.
Har fortfarande aldrig tagit blodprov...
...men är redan orolig för dagen det ska hända, för jag har problem med nålar. Och blod.
Året vi läste om världskrigen i högstadiet hade jag ofta mardrömmar om krig...
...och en gång vaknade jag av att jag grät.
Jag älskar choklad.
Jag kan inte vissla fast jag kunde det då jag var 9 månader gammal.
Jag är född på en tisdag.
Jag har haft en hamster som hette Julia.
Och senare ett marsvin som hette Romeo.
Jag hatar att gråta då andra ser, och de få gånger jag gör det försöker jag skämta bort det.

Sommar

2009-05-25T20:53:00.009+03:00

Jag kommer nog ge upp det här med internet i sommar. Till en viss del. Jag orkar för det mesta inte sitta vid datorn då jag är hemma eftersom jag känner att jag vill vara social med familjen då jag för en gångs skull är hemma (tyvärr verkar inte familjen alltid tänka så, för de brukar försvinna och det slutar med att jag tittar på tv istället).

Det är lika bra att jag bestämmer mig för att inte använda varje ledig minut till att sitta vid datorn. Inte för att jag brukar göra det, men i alla fall. För jag måste faktiskt plugga i sommar. En hel del. Dessutom ska jag försöka träffa alla kompisar lite oftare än det blev förra sommaren. Ett besök till Pargas i början av sommaren är redan planerat, och så måste jag ju hinna träffa Han som flyttar till England i höst! Kan absolut inte låta honom åka utan att jag hunnit träffa honom några fler gånger.

Har också planer på att fara till Balticen minst en kväll. Så länge jag har sällskap. Ni kan ju säga till om ni är på väg.

Som det ser ut nu kommer jag kanske att vara på Åland över midsommar, och sen då det är Rockoff.

Så jag antar att vad jag egentligen vill få fram är att om ni vill få tag på mig kommer det antagligen vara smartare att messa (eller möjligen, kanske, ringa) för jag brukar svara ganska snabbt.

Och vem kan påstå att jag är blyg?

2009-05-24T20:07:00.007+03:00

Att vara blyg är ett av de drag jag hatar mest hos mig själv. Den enda bra sak jag kan komma på med det är då man behöver en ursäkt för att inte behöva prata med någon man verkligen inte vill prata med.

Jag hörde till de där barnen som gömde sig bakom mamma eller pappa då man träffade nya människor, men efter en stund kunde jag ibland börja prata, en hel del. Jag hatade då människor tittade på mig och frågade saker. Jag gömde mig till och med då vi var i Muminvärlden och Mumin skulle fråga mig något. Jag ville inte prata med Mumin!!

Egentligen växte jag aldrig ur det, men nu har jag ju oftast inte (tyvärr) mamma eller pappa i närheten då jag träffar nya människor. Men jag funkar fortfarande så att det kan ta en stund före jag vågar börja prata.
Av de kompisar jag har på Åland tror jag det bara är två som det inte har tagit tid för mig att börja prata med ordentligt. Vet inte varför, men jag antar att jag verkligen litade på dem direkt, av någon anledning. En av dem förstår jag väl att jag litade på väldigt snabbt, men den andra personen fattar jag inte riktigt varför...

Människor brukar säga åt mig att inte vara så blyg, och bara prata om allt och ingenting. Det så mycket enklare sagt än gjort, speciellt som det bli helt tomt i huvudet så fort jag blir satt i en situation där jag borde prata och det är med människor jag inte känner speciellt bra. Jag säger endera inget alls, eller så säger jag något helt underligt som jag senare går och hatar mig själv för i all oändlighet.

Och vi ska inte ens gå in på det med att prata i telefon...

Båtresor kommer döda mig

2009-05-21T16:12:00.010+03:00

Jag hatar verkligen båtresorna mellan Åland och Åbo. De är så fruktansvärt tråkiga! Fem och en halv timme på båten, vänta på bussen i fyrtiofem minuter och sen åka buss i en timme. Jag vet roligare saker att göra med den tiden!

Gårdagens båtresa var dessutom lite värre än vanligt. Nio (!!!) bussar med finskspråkiga skolklasser hade bestämt att det var en bra idé att åka hem just då. Jag tyckte det var en katastrofal idé. Redan en buss med skolungar är allt för mycket!

I terminal stod ett gäng killar och pratade ganska högljutt utan att ens verka tänka tanken att någon annan skulle kunna förstå vad de säger. Det är sådana gånger jag önskar att jag kunde prata finska också, inte bara förstå. Det är så kul att se reaktionen då de fattar att man faktiskt förstått allt de sagt!

I rökrummet på båten (nej, jag röker inte. Skulle aldrig hända.) satt en en grupp, de såg ut att vara runt tolv år. Jag tror aldrig jag sett någon se så skyldig ut! Fast de får gärna se skyldiga ut. De borde inte ha varit där. Och kanske de inte var tolv år, men de var definitivt långt under aderton!

Senare var jag tvungen att lyssna på en unge med hysteriskt skratt. Han lät ungefär som en hyena där han hängde över stolen och tvingade fram ett pipigt, oäkta skratt. Oerhört irriterande att lyssna på måste jag säga.

Tillsammans med gott sällskap (gärna nyktert), eller en bra bok brukar det gå att ta sig igenom de oändligt långa fem timmarna relativt smärtfritt. Igår var det Mark Levengoods bok Hjärtat får inga rynkor som var min kumpan. Problemet med den är väl att man får underliga blickar då man sitter ensam och kvider och med tårar rullande ner för kinderna för att man anstränger sig för att inte börja gapskratta.

Det är då jag äntligen kommer hem som de plågsamma timmarna på båten blir värda något. För jag vet, 100% säkert, att då jag öppnar dörren möts jag av två överlyckliga hundar som gör allt för att visa hur mycket de saknat mig. Det är vid sådana tillfällen man känner sig älskad. Då vet jag att det i alla fall finns någon som saknar mig då jag inte är där!

Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd, det är så lätt att fantisera

2009-05-19T10:34:00.006+03:00

Ännu ett prov som gick riktigt värdelöst dåligt. Jättekul... Verkligen. Det som är ännu värre är väl att jag inte ens bryr mig. Tror det är första gången. Har väl aldrig varit en person som pluggat speciellt mycket, jag är medveten om att jag borde lägga ner mer tid på skolarbetet, men det är så fruktansvärt tråkigt! Fast jag har i alla fall pluggat inför proven, och klarat alla helt okay.
Jag hör till de där som panikpluggar två-tre kvällar före provet, blir väldigt stressad och försäkrar alla om att det inte ska hända igen. Visst svider det lite att få ett helt okay vitsord, fast man vet att man kunde ha fått mycket bättre om man bara skulle ha ansträngt sig lite mer.
Den här provperioden har jag inte ens orkat öppna böckerna ordentligt, ändå har jag inte blivit direkt stressad då det är dags för prov. Det känns underligt att inte bry sig, det är ovanligt.

Mindre än två veckor kvar till sommarlovet, och jag vet fortfarande inte vad jag vill. Jag vill åka hem, men jag vill ändå inte åka hem. Fast det är ju inte direkt som om jag har ett val. Jag måste hem.
Usch vad jag är negativ just nu! Jag gör inget annat än klagar. Jag behöver sova mer, och så behöver jag sommarlov.

Men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej

2009-05-17T21:33:00.016+03:00

Vid den här tiden förra året var jag glad över att skolan snart var slut, och jag skulle få åka hem och få vara där hela sommarlovet. I år är historien en helt annan. Visst är jag glad att skolan snart är slut. Jag är skoltrött, det är knappast en hemlighet. Jag skulle väl inte varit borta så mycket på sista tiden om jag faktiskt brytt mig? Finskaprov imorgon. Plockade fram boken för bara några timmar sen.

Har jag verkligen blivit så hemma här nu? Det borde verkligen inte ta emot såhär mycket att åka hem! Jag vet inte vad som händer med mig just nu. Allt är bara konstigt.
Så mycket som rör sig i huvudet. Varför dyker det plötsligt upp människor igen som jag inte haft kontakt med på hur länge som helst? Det finns så många frågor jag vill ställa de här personerna, men jag vågar inte. Så jag kommer nog inte bli klok på dem.
Så mycket jag borde göra, och så många jag gör besvikna för att jag är för feg för att ta itu med det. Så många jag blir irriterad på för att de inte ens försöker förstå hur svåra vissa saker är för mig. För att se istället för att göra det enklare för mig verkar anstränga sig för att göra allt hundra gånger värre.

Jag har ingen aning om vad jag vill längre. Eller, jag vet väl vad jag vill, men det mesta känns bara meningslöst. Ibland har jag bara lust att dra täcket över huvudet och bara ignorera allt och alla. Alla frågor och kommentarer blir för mycket ibland. Det är de dagarna man bara inte orkar ta itu med världen eller alla problem, och man bara önskar att alla kunde lämna en ifred. Samtidigt som man bara vill att någon ska bry sig, för det är då man behöver en kram.

Det kommer nog bli en intressant hemresa i år tror jag. Förhoppningsvis behöver jag inte åka ensam. Det skulle antagligen bara göra saken bara ännu mer deprimerande.
Usch. Jag är så trött på att vara på dåligt humör, och se problemen hopa sig!

Hej

2009-05-15T15:36:00.003+03:00

Jag kände att jag borde börja skriva mer igen. Jag har varit så himla lat på den senaste tiden (senaste åren...). Kom fram till att det kanske skulle hjälpa om jag gör det som en blogg, för då behöver jag inte maila det till de som ska läsa.

Egentligen bryr jag mid inte speciellt mycket ifall folk kommenterar eller inte. Det mesta jag skriver är mest för att avreagera mig eller liknande. Fast visst är det ju kul om någon råkar gilla det de läser här.

Vi får se hur det här ska gå...

Följ min blogg med bloglovin